Kampen-Eira nr 12 I 25, sida 13 BOENDE
Harri Markkula
DET 100 ÅR GAMLA KVARTERET GRIPENBERG
DET LEVANDE 100 år gamla Kvarteret Gripenberg i Bortre Tölö fyllde 100 år i år. Kvarteret Gripenberg är ett slutet kvarter i Bortre Tölö som gränsar till Mannerheimvägen, Salligatan, Idrottsgatan och Savilagatan. ”Kvarteret Gripenberg har fått sitt namn efter kvarterets formgivare, arkitekt Ole Gripenberg (1882–1979), som inte bara ritade kvarteret utan också lät bygga alla hus och husbolag”, säger Päivi Väisänen, som talade vid kvarterets 100-årsjubileum, Safa-arkitekt och styrelseordförande för Bostads Ab BOAS Asunto OY.
De första bolagsstämmorna hölls våren 1925. Det sista huset som färdigställdes var Idrottsgatan 18. Kvarteret Gripenberg har 10 byggnader och 9 bostadsbolag med totalt 1300 invånare. Husen har hållits i gott skick och alla större renoveringar har utförts i dem. Gripenberg var medlem i styrelsen för alla bostadsaktiebolag åtminstone under den första perioden, några till och med som ordförande i flera år. När planeringen av kvarteret inleddes var arkitekten Sigurd Frosterus Gripenbergs samarbetspartner. Deras gemensamma kontor planerade bland annat Nordiska Föreningsbanken, Nordeas nuvarande huvudkontor på Alexandersgatan och Stockmanns varuhus. Gripenberg hade också många arbetsplatser i Lojo tillsammans med sin son arkitekt Bertel Gripenbergs folk, bland annat gruvtornet i Tytyri. Gripenberg hade också en omfattande litterär produktion inom byggbranschen.
– Ole Gripenberg var en man som var väldigt noggrann och konsekvent i allt han gjorde. Han ritade och byggde hela kvarteret, lyckades samla finansiärer och hålla ordning på husbolagens ekonomi. Det krävdes uthållighet för att bygga ett helt kvarter så att alla mål uppfylldes. Trädgårdsmästare Ola Mannström, som bodde i ett av husbolagen, kunde formge de första gatuträden och växterna på gården. Hans hantverk är att plantera den första silverpilen 1925, samma år som kvarteret grundades. – Gripenberg var en växtentusiast, så det var viktigt för honom att se till att det fanns växtlighet i närheten av husen och att området såg vackert ut som helhet. Nuförtiden har det till och med tävlats om vilket företag som har den bästa gården, säger Väisänen.
Efter första världskriget rådde stor bostadsbrist och det fanns ett stort behov av bostäder till överkomligt pris. Bostadsbristen förorsakades också av industrialiseringen och befolkningstillväxten. En mindre lägenhet sparar in på boendekostnaderna. När den är väl utformad uppfyllde den de grundläggande behoven hos bostäderna. Eftersom bostäderna inte var för dyra hade invånarna råd att lägga ut hushållssysslor på entreprenad, till exempel att köpa hemstädning.
Lägenheten skulle också vara funktionell och omsorgsfullt dimensionerad så att de grundläggande behoven i boendet skulle tillgodoses på ett bekvämt sätt. På den tiden kallades en sådan lägenhet för en liten lägenhet, som det fanns gott om i kvarteret. För många var det moderna, magnifika stenhuset ett stort steg in i ett helt nytt sätt att leva. Till exempel stödde små lägenheter livet och karriärutvecklingen för många ensamma tjänstemän. Mödrar i familjer frigjordes däremot för arbetslivet när deras barn fördes till dagis på dagen.
Aktieägare i bostadsaktiebolag hade rätt till ett småbostadslån under förutsättning att de hade genomsnittliga inkomster eller låga inkomster. Gripenberg såg till att dessa villkor uppfylldes. För att få ett litet lån var också ett visst antal specialbostäder ett krav, bland annat bostäder en stor bostadsyta, upp till 250 kvadratmeter. Gripenberg insåg detta och var också skicklig på att köpa förnödenheter billigt, ordna finansiering och hitta lämpliga investerare. De större lägenheterna har använts för en mängd olika aktiviteter: de har bland annat inrymt Indonesiens ambassad och två äldreboenden. I den stora lägenheten på Idrottsgatan 16 fanns också ett daghem.
– På 1920-talet var finländarna fortfarande ett bastufolk. De som kom till de nya husen häpnade över centralvärme, badrum och varmvatten. Moderna bekvämligheter inkluderade också lättskötta korkmattor och hissar. Som har renoverats för att möta dagens krav och vara snygga.
BYGGBOOMEN på 1920-talet föddes ur behovet av bostäder och det faktum att Helsingfors var tvunget att expandera och helt nya områden byggdes, såsom Vallgård, som sedan blev en del av Helsingfors. Tölö, som tidigare hade fungerat som en landsbygdsförort, blev också planlagt och inkorporerat i innerstaden. Gator, tomter, torg och parker ritades in på kartan. Idealet var en enhetlig stadsbild och kvarteren formades till murliknande helheter där husen var sammanhängande med varandra och var lika höga. Ett av målen med detaljplanen var att lindra bostadsbristen för de fattiga. Först byggdes Främre Tölö, varifrån byggandet spred sig till Bortre Tölö på 1920-talet. Alla tegelbyggnader i området byggdes mer eller mindre samtidigt. Jugend-stilen hade redan hamnat i skymundan, och den förhärskande arkitektoniska riktningen var den klassicismen, emedan funktionalismen ännu inte hade kommit.
Den enkla murade och putsade byggnaden passade bra in i denna stil och behövde bara några få dekorationer som hänvisade till antiken för att strukturera fasaden. Man strävade efter att göra kvarterens gårdar rymliga för att undvika de mörka gårdsschakt som är karakteristiska för innerstaden. Arkitekterna sökte konkreta influenser från Italien och dess klassicism, som tillämpades på finska förhållanden. Resandet vidgade vyerna. Byggnadernas enkla utseende, släta putsade ytor och sparsmakade dekoration för tankarna till antikviteter och bildar en lugn symmetri, säger Väisänen. Byggnadernas trapphus avslutades med vackra dekorativa målningar som hämtades från klassicismens principer och de italienska arkitekternas arbeten. I den pågående renoveringen av husbolagen har målningen planerats av Pentti Pietarila, som är expert i branschen. Bland annat fungerade Raimo Laeslehto, som fromt övervakade renoveringen av Ständerhuset, som en av experterna vid planeringen av trapphusen.
– Det är rent ut sagt svårt att urskilja var gränserna för bostadsaktiebolag går, när alla hus ser likadana ut. En enhetlig taklist och ett takbjälklag binder samman hela kvarteret till en väggliknande helhet, vars kännetecken är tornet som kallas Spira”.
– När jag skrev en slags liten historik till 100-årsjubileet använde jag arkivpärmarna i källaren i mitt bostadsbolag som källor, som jag sedan levererade till stadsarkivet. Stadsarkivet hoppades att jag också skulle skriva någon form av historia om huset. Det är nu på gång, säger Väisänen.
– Jag vill inspirera alla husbolag som är intresserade av byggnadshistoria att utforska skatterna i sin egen källare. Jag rekommenderar att du börjar söka i stadsarkivet, som tar emot husbolags historiska material. Arkitekturmuseet är å sin sida mera intresserat av de ursprungliga byggnadsritningarna.
– Husbolagen skulle kunna rädda material från sina källare som berättar om högkonjunkturen efter första världskriget och behovet av bostäder, uppmuntrar slutligen Päivi Väisänen.