(1878–1947)
Bertel Johan Sebastian Gripenberg, född 1878, kom hos den läsande allmänheten under tidigt 1900-tal att bli en av de mest uppburna finlandssvenska poeterna. Han deltog i det krig som skapade det självständiga Finland, men den nya republiken blev honom ändå främmande. Han föraktade den parlamentariska demokratin och längtade tillbaka till ståndssamhället tid då allmogen visste sin plats och de högre sociala skikten hade samhället i sin hand. Han var en ”traditionernas man” som Castrén uttryckte det i Illustrerad svensk kulturhistoria, utgiven 1932. Hans kamp gällde plikt och ära och hans diktning skulle vara konst för konstens egen skull. Det nyskapande och samtida hos honom betonades i tidiga litteraturvetenskapliga verk, men sällan har en senare degradering varit så kraftig som i hans fall. Hur rättvis den degraderingen var kan diskuteras. Då man tar avstånd från hans verk borde man tänka på att man samtidigt tar avstånd den samtid i vilken han levde och från hans publik till vilken många av våra förfäder hörde.
På något sätt tycker jag att han idag åter är aktuell när kriget i Ukraina upprör hela Europa. Trots att jag varken är litteraturhistoriker eller delar hans samhällssyn och tidvis upplevt det som obehagligt att studera honom tycker jag det är på sin plats att nu presentera honom. Min presentation bygger huvudsakligen på Anna Möller-Sibelius välskrivna monografi: Roll, retorik och modernitet i Bertel Gripenbergs lyrik. Den utgavs år 2015 av Svenska litteratursällskapet. Han har erhållit det Tollanderska priset 1913 och det prestigefyllda Samfundet De Nios Stora pris 1916, 1930 och 1940. Han blev också föreslagen som kandidat för Nobelpriseten. Då Svenska litteratursällskapet vid Finlands 100-årsjubileum 2017 lyfte fram några av de viktigaste finlandssvenska författarna var han en av dem. Litet speciellt tycker jag det är att ingen egentligen har velat ställa hans verk i relation till hans personliga historia.
Barndomen är inte heller något stort tema i Bertel Gripenbergs lyrik. I den modernistiska samlingen Den hemliga glöden och i memoarerna Det var de tiderna (1943) betecknade han barndomen som ett förlorat paradis. Han föddes i St. Petersburg där fadern, Johannes Gripenberg, tjänstgjorde vid Kejserliga Statssekreteriatet som Finlands representant. Där levde Bertel ett isolerat liv påpassad av hemlärarinnor och sina syskon. Först efter att fadern blev landshövding i det finska St. Mickels, kom Bertel i kontakt med jämnåriga och fick njuta av en fri tillvaro. Barndomen och ungdomen gav honom anledning att tro sig höra till en betydande aristokrati med viktiga uppdrag i världen. Så skrev han år 1912 i dikten Invokation: ”Livet är evigt och mäktigt och grymt och isande kall. Intet är jag, men min ras och min rot och min stam äro allt”.
Det var i St. Mickel hans kärlek till det finska Finlands natur vaknade. I diktsviten Drivsnö inledde han dikten Hälsning med orden ”Land, där ensliga sjöar spegla susande skogars blåa härlighet, land där molnen silverglänsande segla över skogarnas tysta ensamhet.” För den tidens naturdyrkan utgjorde jakten ett naturligt inslag. I Aftnar i Tavastland skrev han: Ett jägarliv är varje liv, en kamp mot storm och skurar, var strupe hotas av sin kniv, på alla ödet lurar. På sätt och vis förebådar den här hyllningen till jakten hans senare krigsdiktning som kom att överskugga hans naturdiktning.
Fadern var finsksinnad för att han som många andra såg finskan som räddningen mot en hotande förryskning. När fadern sedan blev medlem i de finska Senaten (motsvarar ministeruppdrag) flyttade familjen till Helsingfors och Bertel började i det finskspråkiga normallyceet. Där fick han som svenskspråkig överklasspojke uppleva ett samfällt klasshat riktat mot sig både från elev- och lärarhåll. Det fanns ständigt anledningen till mobbning och ingen ställde sig på hans sida. I dikten Skola skrev han om ”Elaka gossar med stora grova nävar och röda rinnande näsor som förföljer en överallt. Och lektionerna – en mardröm, en kamp för att fatta det som en liten hjärna inte kan fatta. Påtvungna plikter som man inte orkar bära – att sjunka till halsen i dy och orent vatten utan att kunna simma – det var att gå i skola, det var att bli bekant med livet.” För honom var hela skolmiljön renons på höga ideal, social sammanhållning och andlig kapacitet.
För att komma ur mardrömmen bytte han till Kadettskolan för att bli officer, men där upplevde han den dagliga pennalismen som outhärlig. Därifrån rymde han liksom hans far tidigare hade gjort och Bertel uppnådde officersrang först efter sin insats i inbördeskriget. De här skolerfarenheterna gjorde Bertel synnerligen trotsigt svensksinnad, trots att fadern hörde till de finsksinnade. Det var nog det som var hans fadersuppror.
Känslomässigt omtumlad blev han av den konfliktfyllda kontakten med fattigt folk, skolan och erotiken. Från barnkammarfönstret i St. Petersburg såg han en ung kvinna ligga på trottoaren redlöst berusad. Folk samlades runt henne, två poliskonstaplar dök upp och föste henne mot en väntande droska. Den långa kjolen revs ner och hennes bara ben och underliv blottades. Folk gapskrattade.
Ändå förändrade inget i grunden hans hierarkiska världsbild och för honom förblev klyftan mellan aristokratin och pöbeln omöjlig att överbrygga. I sin diktning sökte Bertel inte på ett modernt och psykologiskt sätt efter konflikter med föräldrarna. Han hade upplevt sin barndom som lycklig. Det fanns egentligen ingen anledning att ifrågasätta faderns självskrivna auktoritet och modern, Siri, Sigrid Maria Aminoff, upplevde han som varm och trygg.
I de skolor han gick fanns inte ännu flickor så han hade ingen närmare kontakt med andra flickor än sina systrar. Sitt förhållande till flickorna, kvinnorna upplevde han som komplicerat. Kanske därför blev det erotiska temat framträdande i flera av hans diktsamlingar tex. debutalbumet Dikter, i Vida vägar, Gallergrinden, Svarta sonetter och i Rosenstaden. En tid var han förälskad i skådespelerskan Elli Tompuri som uppträdde som Salome i Oscar Wildes pjäs om den romerska lydkungen, Herodes i Palestina. Det var ju han som lät döda alla pojkbarn i Israel för att inte det profeterade Jesusbarnet skulle kunna ta hans krona. I dikten Sånger om Salome beskriver han olika faser i Herodes känslor för sin konkubin Salome, som får skulden för halshuggningen av Johannes döparen. Han skrev ”Begär vad du vill Salome, jag kan inte säga nej, och du bad om Döparens huvud, vid Gud, jag nekade ej! Vad är himlens profeter mot jordens vackraste mö!”
Så kom han att ingå i kretsen kring kulturtidskriften Euterpe där diskussionen blev nietzeansk med angrepp på sådant som tedde sig skevt i fråga om könsmoral. I motsats till kyrkliga maktbud betonads där livsnjutning och dekadent syndfullhet. Litteraturkritikern Olaf Homén presenterar emellertid Bertel som närmast motsatsen till dekadens. Han skrev att Bertel hade en så innerlig förbindelse med livet. Men för att vara modern tog också Bertel dekadenta inslag i sin diktning. Därigenom gjorde han tidens puls till sin och hans formella skicklighet väckte mycken respekt och beundran bland kritikerna.
En tid vistades Bertel i Paris. Därifrån bröt han ovilligt upp. Oviljan berodde på en tilltagande motvilja mot det som han kallade ”Suometar-folket”. Ändå upplevde han flykten från storstad och synd som en räddning från dekadensen. Han skrev att kvinnan genom sin solblick blev liksom en del av naturen med hopp och livskraft. I ”Skärseld” tog han sedan upp motivet från lösaktighet till dådkraft och avslutar dikten med orden: ”Se den som har brunnit i brännhet brand, han lämnar slagget i elden – med luttrat hjärta och hårdnad hand han lämnar lustarnas välden.”
Att han bröt upp från Paris berodde på oron för Finlands öde. Då var han redan fyrtio år, hade gift sig med sin ungdomskärlek Hanna Brander och bosatte sig i en liten stuga i fädernebygden Tavastland där släktgården Voipala ligger. Då de röda i början av inbördeskriget besatte socknen lämnade han emellertid sin Hanna och de två små sönerna i stugan och lyckas efter en äventyrlig färd förena sig med den vita armén.
I armén tjänade han som underofficere, fälväbel, och hyllade kriget för den dådkraft han upplevde där. I sin dikt ”Krigarsång” skrev han: ”Nu, läskarl kasta bort din bok och skrivare din penna. Den man som nu är rask och klok går ut att slå och bränna…” I diktsviten ”Under fanan” stod han upp som en patriotisk krigsdiktare och tidsvittne där han representerade den vita segrarsidan. Anmärkningsvärt är att han inte som många andra patrioter hänvisar till gud och religionen i sin krigsdiktning. Diktsamlingen kom ut ett halvår efter inbördeskrigets slut och på två år såldes den i 9000 exemplar, vilket innebar en succé som ingen annan svenskspråkig diktare kunde komma upp till i Finland. Tex. Diktonius kunde trots stor kritikerframgång få nöja sig med upplagor på bara ett par hundra exemplar. Skillnaden berodde på att Bertel formulerade erfarenheter som kunde delas av många och knöt också an till en trend i tiden då det efter första världskriget gavs ut en stor mängd krigsdikter. Bertels succé var inget undantag i hans författarskap. Hans böcker hade alltid god åtgång och kunde ta slut i bokhandlarna. Hans samlade dikter gavs ut år 1918 i nio volymer.
Möller-Sibelius skrev att Bertel Gripenberg från debuten varit en lyriker som spelat med affekterna i tilltal och rolldikter. Genom krigstematiken kunde han förstärka retorikens övertygelsestrategi och anpassa den till sin målgrupp. Om sin egen diktning skrev Bertel ”att en karl bör vara karl, att livets strid måste kämpas ut med näbb och klor och inte med tvinsjukt grubbleri.”
Under 1910-talet diskuterade man allmänt moderna psykologiska teorier bla. fransmannen Le Bons teori som många av samtidens finländska författare tog intryck av. Enligt Le Bon gör massan det legitimt för individen att följa instinkter som han normalt skulle behärska. Massan förstår lätt känslor som despotism och intolerans och kan omsättas dem i handling.
I dikten I ledet skrev Bertel: ”Det är härligt att vara en man i ett led av trogna och tappra kamrater. Det är lycka att dock ha fått vara med bland Finlands vita soldater, att dela den vilja som helig brann med en stark och lysande flamma – en enda vilja för varje man, för alla, för alla densamma.”
Synen av alla brända hem, blodiga likhögar och oron för sin efterlämnade familj i de rödas våld gjorde att han delade den traumatiserade synen på kriget och det oförsonliga hat mot fienden som var utbrett i de borgerliga kretsarna, som upplevde att de röda hade förstört deras paradis. Därför uppfattade han det som en manlig dygd att offra sig och kriget som en hälsosam, terapeutisk motkraft till den fysiska och moraliska degeneration, som maskulinitetens kris vid sekelskiftet hade gett upphov till. Samtidigt tematiserade han ändå heroism som något genomgående problematiskt, ledande till degeneration och undergång. Bertels krigserfarenheter förändrade också hans syn på de finskspråkiga som hade stridit på den vita sidan. Kriget gav honom en stor uppskattning för deras mod och osjälviskhet.
Hans fruktan och oro fick honom att skriva agitatoriska hatdikter som senare under landets försoningstid bidrog till att han uppfattades som en aggressiv ytterlighetsman som inte kan se något berättigande i det röda upproret. För honom hörde krigandet till människosläktets natur, något som man inte kan åtgärda. Han förstod inte de som upplevde kriget som ett vansinne som borde kunna undvikas. I dagstidningen Svensk Botten skrev han 1942 att krig kommer alltid att förekomma, lika oundvikligt som årstidernas växlingar. För honom var krigarståndet en inkarnation av folket. Kriget är en kamp för kulturens, bildningens och fostrans räddning, snart sagt för västerlandets seger över barbariet i öst. Bertel fastnade länge i denna krigsdyrkan. Efteråt allierade han sig tom. med Lapporörelsen och då familjen 1928 fick bo i Diktarhemmet i Borgå, förvandlade han det tidvis till en stab för Lapporörelsen.
En omsvängning skedde först 1931 när han i Borgåbladet kraftigt tog avstånd från Lapporörelsens yrkan på att avlägsna Alexandersstatyn från Senatstorget i Helsingfors. Han menade att det var ändå under Alexanders tid som finskhetsrörelsen fick kraft och inflytande. Efter denna hektiska tid behövde han vila ut på Muurola sanatorium nära Rovaniemi. Men också här påmindes han om att det inte fanns någon medelväg mellan lapposinnade och de brandröda. Det fick honom att skriva nya försonligare dikter, men de refuserades av dagstidningarna som inte ville ha något att göra med krigsaggitatorn. Thure Svedlin på Holger Schilds förlag såg emellertid de nya dikternas potential och gav ut dem som diktsamlingen Vid gränsen. Samlingen fick ett strålande mottagande, trots att den stred mot tidens modetrender. Själv framhöll Bertel att han i den inte hade dagtingat med sitt samvete. Den välkända författarkollegan och kritikern Hagar Olsson noterade att Bertel nu hade fattat också de slagnas och misslyckades värde.
Bertel översatte också en hel del finsk och utländsk poesi. I Vid gränsen ingick också översättningar av engelsmannen Rudyar Kipplings kolonialistiskt inspirerade dikter där Kippling skrev: Ack, öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två tills himmel och jord emot varandra inför Guds domstol stå. Men ej finns öst och ej finns väst, ej gräns, ej ras ej blod, när tappra män stå mot varann med hjärtat fullt av mod. Den tanken gör Bertel senare till sin egen genom att gestalta den som ett personligt arv. I diktsamlingen Glasväggen hittade han sedan tillbaka från aggitatorns till diktarens roll. Där skrev han Emellan mig och världen där står en vägg av glas. Jag är från andra tider, jag är av annan ras. Här återupprättade han den gräns mellan dikt och verklighet som han själv hade överträtt.
Under 1920-talet förändrades frågeställningen för Bertel från kriget till förhållandet mellan modernitet och modernism. År 1925 gav han under pseudonymen Åke Eriksson ut Den hemliga glöden. Han ville visa hur löjligt enkelt det är att skriva modernistisk poesi utan de fasta meter och rim han var expert på. Åke Eriksson duperade den etablerade kritikerkåren med Olof Enckell och Hagar Olson. Också Diktonius hälsade entusiastiskt Svenskfinlands modernaste skald, Åke Eriksson, välkommen. Efteråt tillstod Bertel att han började diktsviten som ett skämt, men snart nog kom allvaret in i spelet. Möller-Sibelius konstaterade att många av temata i Den hemliga glöden egentligen överförs från Bertels tidigare bundna diktning och bara givits en modernistisk form. I dikten Tredje diktaren framhåller berättarjaget att han blev modernist för att kunna följa med sin tid och få beröm av kritikerna, men sensmoralen är ändå: Nej bättre ändå att simma mot strömmen till dess man drunknar med heder på sin gamla kurs.
Men Bertels skämt var blodigt allvar och öppnade vägen för allmänheten till modernistisk poesi. Han ville visa att man kan skriva modernt utan att skriva obegripligt såsom många modernister gjorde. Trots att Bertel och Olof Enckell hade motsatta uppfattningar om modernismen började de umgås privat på 1930-talet. För Bertel var meningsskiljaktigheter aldrig ett hinder för vänskap. Upprepade gånger försvarade Bertel den enkla människans rätt att njuta av konst och accepterar inte tex. Gunnar Björlings sätt att i dikterna utelämna verben och låta läsaren gissa sig till satsens predikat eftersom det gör diktaren modernistiskt obegriplig.
Anna Möller-Sibelius avslutade sin bok med att resonera om undergångs- och dödstematiken i Bertels diktning. Temat är lika gammalt som litteraturen själv, emedan litteraturens guldålder alltid upplevs ligger långt tillbaka i en romantisk tid. I diktsviten Sista ronden ingår den historiska dikten Sacco di Roma. I den beskriver Bertel plundringen av Rom år 1527. Dikten avslutas med orden Det är för sent att rusta när ödet slår sitt slag – ve dem som försummat vapnen på skräckens domedag. Sedan inledde han Dikten Jag dröjer kvar med strofen Jag dröjer kvar på mitt gamla skepp fastän andra har tagit dess roder. Jag dröjer kvar på min gamla jord, hon är trots allt min moder. Möller-Sibelius konstaterade att precis som andra forskare har hon funnit ytterst frånstötande drag hos denne diktare, men under flera decennier har resonemanget om honom fastnat i dess moraliska aspekter som om alla försök att tränga vidare skulle vara komprometterade för forskaren själv. Hon kan inte och får inte rentvå honom men har försökt göra bilden mera dynamisk.
Martin Gripenberg