I S:t Petersburg fanns ett nunnekloster i Smolna. Där grundade kejsarinnan Katarina II år 1764 en skola för adelsflickor. De fick där lära sig de ”nya ” språken ryska, franska och tyska. Dessutom studerade de aritmetik och realämnen. Dans och musik ingick också i institutets läroplan. I början av 1800-talet lät tsarinnan uppföra en ny ståtlig byggnad för institutet enligt ritningar av den italienska arkitekten Giacomo Quarenghi.
Flickorna kom från kejsardömets alla hörn och olika delar av Finland. Totalt 176 flickor från Finland slutförde sina studier vid institutet, ofta som frielever. Dessutom deltog 48 flickor från Finland en kortare tid i undervisningen. Skolan var sjuårig, varefter flickorna kunde gå en två-årig lärarinneutbildning. Många av eleverna kom därför att verka som lärarinnor i Smolna eller på annat håll. Största delen av flickorna gifte sig med medlemmar av den ryska adeln eller armén.
En av flickorna från Finland var Helene Gripenberg (född 1851) från Uleåborg. Hon hade fem syskon, men flyttade tidigt bort från hemmet. När hon var bara 4 år avled hennes mor i lungsot och med den nya styvmodern fick hon aldrig ett nära förhållande. Hennes bror Lennart Gripenberg blev sedan en berömd senator i Finland. Helene har i sina ”Minnen” (utgiven som familjeupplaga) skrivit bl.a. om sin skoltid i Smolna.
Som barn hade hon i hemmet haft en rysk guvernant. Som sjuåring hade hon inlett sina studier i den tyskspråkiga Reichenbergska skolan i Uleåborg. Som 13-åring fick hon en stipendieplats i Smolna.
Enligt hennes minnen levde man i Smolna ett anspråkslöst liv med enkel husmanskost. Vintertid frös man ofta i tiograders rumstemperatur. Undervisningen var utomordentlig och de ryskspråkiga skolkamraterna hjälpte henne vid språksvårigheterna i början. Flickorna från skolan fick ta del av S:t Petersburgs rika kulturutbud, gå till högklassiga muséer på konstutställningar, balett- och teaterföreställningar. Skolan hade också ett nära förhållande till kejsarfamiljen. Varje år besökte kejsaren Alexander II institutet i Smolna och flickorna fick emellanåt besöka medlemmar av kejsarfamiljen i Vinterpalatset.
Då en ny svensk flickskola inrättades i Fredrikshamn blev hon där antagen som lärarinna, trots att hennes ungdomliga utseende förvillade t.o.m. Uno Cygnaeus, som misstog henne för en av skolans elever. Men det var musiken som engagerade henne mest. Därför tog hon tillfället i akt och reste med en släkting till Dresden där hon kunde fortsätta de musikstudier som hon i Smolna hade inlett under den kända pianisten och musikläraren vid Petersburgs konservatorium Theodor Leschetskys ledning. Hon blev en skicklig pianist, trots att hon inte ansågs ha typiska pianistfingrar. Senare gav hon ibland konserter. Hon komponerade och undervisade också i pianospel. Hon gifte sig med sin småkusin Johan Bergbom och bodde fram till år 1917 ståndsmässigt på Hertonäs gård i Helsinge kommun, som någon förfader redan hade inköpt. Gården utvecklade under lantbruksrådet John Bergboms tid till en fin herrgård. Efter att maken på gården hade mördats brutalt inför hennes ögon flyttade hon till Lotsgatan 9 i Helsingfors, en våning ovanför brodern, senatorn Lennart Gripenberg. Där umgicks de flitigt under de sista åren i hennes liv (död 1932).
Hertonäs gård testamenterades till Svenska odlingens vänner i Helsinge, men såldes redan 1916 till Helsingfors stad och är nu ett museum som kan besökas av intresserade.
Smolna i S:t Petersburg kom under oktoberrevolutionen att bli känt som bolsjevikernas högkvarter. Redan år 1822 byggdes I Helsingfors ett palats ritat av Ludvig Engel för den ryska generalguvernören och riksföreståndaren. Under Finlands inbördeskrig blev det de rödas högkvarter och kom därför att kallas Finlands Smolna. Det är numera statsrådets festvåning.
Litteratur:
Helene Bergbom, född Gripenberg: Minnen, familjeupplaga. (52 sidor) Multiprint 1975.
Liisa Lagerstam, Jessica Parland-von Essen i Jussi Hanska och Kirsi Vainio-Korhonen: Huonetaulujen maailma. Kasvatus ja koulutus Suomessa kekiajalta 1860-luvulle, Helsinki 2010.